Att säga nej är bland det svåraste jag vet. Men bara till svåra saker, annars kan jag säga nej mest hela tiden. Men till vissa saker/personer kan det vara så jäkla svårt att bara säga nej. Och folk känner sånt på sig. Precis som hundar känner rädsla känner vissa personer när det finns någon som inte kan säga nej. Då blir dom push overs, inte för att dom kanske egentligen vill men för att det är så lätt att köra med personen om den aldrig säger nej.

Men förra veckan, då sa jag nej. Jag sa nej till en sak som jag varken har energi eller tid att göra. Och denna vecka då fick jag säga nej igen. Fast jag redan sagt ett bestämt nej så skulle det försökas en gång till bara för att se om det fanns minsta lilla chans. Det användes tom barnpsykologi i form av "Du får inte äta upp morötterna på tallriken" (ni vet sånt som ens föräldrar försökte med när man var liten för att man skulle äta upp grönsakerna). Men nix inget bet på mig och jag sa nej. Och det kändes så sjukt bra. Jag kände mig så nöjd att jag sagt nej till något som jag inte vill göra, inte bara en gång utan två. Det enda som jag störde mig på det var att mitt första nej inte räckte. Men å andra sidan fick jag öva och säga det igen.

Hotchick säger alltid att jag är för snäll, och det är jag egentligen inte. Jag kan vara jätta dum (tro mig, vissa som läser har tom säkert haft erfarenhet av det). Det är bara det att jag vill vara alla till lags jämt och vill att alla ska tycka om mig. Och det har tagit mig lång tid att börja förstå att det inte kommer hända. Alla kan inte tycka om alla..

Så vad vill jag säga med allt det här babblet? Jo att stå på er för tusan! Gör det ni själva vill, våga säga nej (men våga också prova saker) och våga vara glada för eran egen skull när ni gjort något bra!